Globaliseringen av visual kei: utforskande av den visuella stilen

arkiv - 19.08.2012 12:00

I den nionde delen av webbartikelserien "Globaliseringen av visual kei" kommer visual kei och relationen mellan visuella artister i världen att undersökas.

Under årens gång har musik fått många olika benämningar för att beskriva det som hörs och syns. Från dessa "paraply"-genrebenämningar har kommit än fler underavdelningar för att beskriva ett specifikt sound eller modestil. Vissa av dessa klassificeringar har gått bortom internationellt kända termer, som ibland inte bara varierar mellan länder och kulturer utan till och med mellan individer. Ta till exempel termen "Johnny's". I början användes termen för att beskriva artister som tillhörde det japanska skivbolaget Johnny's Entertainment. Nuförtiden får termen "Johnny's" de flesta att tänka på en artist med ett specifikt sound och utseende - när man beskriver ett band verkar det till och med som att det är accepterat att säga att det påminner om ett "Johnny's"-band.

Trots alla dessa benämningar, termer och klassificeringar, finns fortfarande en stil inom musikvärlden som orsakar osäkerhet och förvirring: "visual artists", visuella artister. Vad är "visual", det visuella? Är det glamrock? Är det visual kei? Är det emo eller "gothic"/gotiskt? Eller är det helt enkelt vad det beskriver - visuell? I denna artikeldel undersöks visual keis förebilder och efterföljare för att få reda på lite mer och fler detaljer om detta fascinerande musikfenomen.

Att definiera den visuella musiken


Inom musiken har man använt sig av kläder och smink i århundraden, redan vid operan och de tidiga musikalernas begynnelse. Vid bluesens födelse, hos Motown och bland populära 1960-talsartister, som till exempel The Beatles, koordinerades kläder och bandmedlemmars utseende för att hjälpa till att skapa ett samstämt helhetsintryck och bättre framträdande. Men under det tidiga 1970-talet fick det visuella inom musiken en helt ny innebörd, i och med att det visuella integrerades i musiken så till den grad att utan den ingrediensen så skulle musiken och upplevelsen av den vara något annat. Det var nu en ny musikgenrebenämning blev till: glamrock.

Vid sin begynnelse i Storbritannien skulle glamrock, som ett minimum, kunna beskrivas som en musikstil vars musiker var klädda i överdrivet praktfull utstyrsel med märkbart mycket smink och gärna stort tuperat hår. På grund av det generösa användandet av glitter har stilen även kallats "glitterrock". Med sina artister som ofta bar kläder som gränsade till det androgyna har glamrock liknats vid en androgyn stil, vilket även stämmer överens med scenkläderna inom visual kei.1 Genom åren har glamrockstilen, liksom alla stilar, utvecklats. I mitten av 1990-talet påbörjades en ny era inom glamrocken som författarna till Visual Kei no Jidai benämnt “neo-glam”, en term som använts för att beskriva artister som Marilyn Manson.

Bara några år efter det att glamrocken tog fart föddes även den gotiska (svart-)rocken som var inspirerad av den tidiga engelska punken. Men den gotiska (svart-)rocken tog strax en mycket mörkare vändning och är idag befruktad med mörka kläder och andra accessoarer som passar de djupt introspektiva eller ibland morbida sångtexterna och de gärna tyngre och hårdare musikaliska kompositionerna. Dagens gotiska (svart-)rock, "gothic rock", har givit upphov till en mängd underförgreningar i form av olika subgenrer och är en vitt accepterad visuell musikstil. 2

När nu glamrocken och den gotiska rocken utvecklats och förgrenat sig, har meningsskiljaktigheter uppstått angående om vissa artister är “glam” och “gotiska” eller inte eftersom de använder sig av smink och scenkläder. Med den frågan kommer även följande: var tar “glam” och “det gotiska” slut och när börjar “det visuella”? Hur kan vi definiera en artist som “glam,” en annan som “gotisk” och ytterligare en annan som “visual kei” när alla egentligen gör i princip samma sak?

Den innersta kärnan av allt “visuellt”


När man beskådar visuella stilar från ett globalt perspektiv blir det svårare och svårare att avgöra vilken sorts visuell artist vissa är, om de alls kan stoppas in i samma sorts fack. Det samma gäller för vissa visual kei-artister.

Det är lätt att titta på ett band som Combichrist, ett amerikanskt aggrotech-metalband, och direkt tänka på gotisk rock - det är inget glamoröst med dess sminkning eller scenkläder utan påminner mycket mer om andra gotiska artister, som till exempel det svenska gotbandet, Deathstars. Fast i de flesta fall är det inte så enkelt att klassificera en artist.

Medan glamrock är urföräldern till visuell rockmusik, är dagens scenkläder och sminkning djupt förankrad i en mängd olika subgenrer. Vi har sett det visuella användas inom allt ifrån pop och alternativ rock till dödsmetal, gotisk, industri och elektronisk musik i decennier, och att det används av många band och artister i hela världen. Den industriella musikundergenren “Neue Deutsche Härte”, "den nya tyska hårdheten" på tyska, är ytterligare en som ibland använder sig av det visuella för att förstärka intrycken vid framträdandena. Termen användes första gången av tyska journalister efter ett av Rammsteins skivsläpp, och idag används benämningen för dussintalet visuella, icke-visuella och gotiska tyska band.3

Det är viktigt att komma ihåg att många av de visuella artisterna inte enbart framför rock, och detta faktum gör det så mycket svårare att kategorisera dem. Ta till exempel, PANIC! At the Disco, My Chemical Romance, Tokio Hotel och Lady Gaga. Alla fyra använder sig av markant sminkning och diverse speciella scenkläder, med Lady Gaga som tagit det visuella till en ny dimension, både på och utanför scenen. Det är ingen fråga om dessa artister är “visuella” eller inte, men räknas de som “glam”?

Medan PANIC! och My Chemical Romance är alternativ rock, har båda kallats “emo” på grund av deras visuella aspekter, men båda har förnekat att de är emo. Ingen av dem vill kallas “emo”, och har till och med gått så långt som att förkasta termen och genren som helhet, och hävdar att deras musik inte har något som helst att göra med emo, oavsett hur de ser ut.4 Onekligen har dessa båda inspirerats åtminstone något av glamrocken, men det är trots allt svårt att titta på dem idag och benämna dem “glamrock”, vilket leder oss tillbaka till utgångspunkten - "det visuella".

Lady Gaga har orsakat debatter ända sedan hon blev kändis, med fans som kallar henne allt ifrån idol till kopia, och många kritiker som hävdar att hon plagierat den ikoniska popartisten Madonna.5 Medan hennes musik varierar från pop till elektronisk, så är det inte musiken som gör henne till det hon är, det är det visuella. En sak är säker: det visuella är del av henne, och utan det skulle hon inte vara Lady Gaga.

Den tyska rockgruppen Tokio Hotel är ett specialfall, och har uppmärksammats specifikt av visual kei-fans som diskuterar hit och dit om gruppen är en västerländsk version av visual kei eller inte. Gruppen har själv inte avsagt sig denna definition, och artikeln i tidsskriften SHOXX tillsammans med kanon från An Cafe stärkte detta förmodade samband.6 Diskussionen om gruppen har varit intensiv 7, och vissa visual kei-artister vet inte ens själva hur de skulle klassificera Tokio Hotel. När ShuU från girugamesh fick frågan, förklarade han: “Jag har hört att tyska visual kei-fans ifrågasätter Tokio Hotels visuella stil. Det som är bra med bandet är att det sprider visuella influenser till andra länder. [..] Jag har förstått att bandet har visual kei-influenser, men eftersom det inte är populärt i Japan än, så är det svårt att avgöra [om det är visual kei eller inte].”8

Ett annat typexempel på begreppsförvirring är den tyska gruppen Cinema Bizarre, där flera av medlemmarna har japanska artistnamn, gruppen har formgett sin stil baserat på visual kei, och där varje medlem öppet njuter av stilen. Men ändå beskriver icke-japanska media gruppen som “glamrock”, trots det uppenbara visual kei-inflytandet.9

Oavsett vilka benämningar som är mest korrekta för Tokio Hotel och Cinema Bizarre, så för oss fansens öppna och intensiva debatter angående vilka band som är visual kei och icke, till ett helt nytt ämne: är visual kei endast och alena japanskt?

Visual kei är … japanskt?


Lika mycket som japaner tog till sig och omformade glamrock vilket resulterade i visual kei-genren, så har andra runt om i världen lagt märke till, tagit till sig och försökt efterlikna visual kei. Långt innan västerländska försök, växte fenomenet i Östasien med trendsättare som Silver Ash i Kina, och TRAX och EVE i Korea.

Under årens lopp har amerikanska och europeiska band också provat på visual kei, och fansen har upptäckt att antalet icke-japanska band som kallar sig “visual kei” ökar. En del av dessa band skriver sångtexter och sjunger på japanska, men andra söker bara efterlikna det visuella medan de sjunger på sina egna språk.

Fastän denna västerländska imitation innebär en klar skjuts mot allmänt accepterande från en mainstreampublik, så har den blivit väldigt ifrågasatt av västerländska visual kei-fans. Ett italienskt fan uttryckte sig som så: “Visual kei är ett de facto japanskt fenomen. De där västerländska banden som låtsas vara visual kei är bara löjliga”.10 Och många håller med om detta uttalande. Många västerländska icke-japanska visual kei-band kritiseras för att vara “på låtsas”, och har också mycket svårare att dra till sig fans och publik i allmänhet än ett japanskt visual kei-band skulle ha, eftersom visual kei-publiken är mycket mer specifik och mindre än mainstreampubliken är.

Det är inte bara västerländska visual kei-band som kritiserats, utan västerlänningar som varit med i japanska visual kei-band har också bemötts med hån från icke-japanska fans. Ett exempel på detta var Jimi Aoma, en amerikan som spelade bas för det japanska visual kei-bandet Chemical Pictures. Aoma som talar japanska flytande och bott i Japan i många år, välkomnades mestadels med öppna armar av både japanska visual kei-band och japanska visual kei-fans. När han fick förfrågningar om vilka negativa erfarenheter han haft under den tiden, svarade han: “Den allra största andelen kritik fick jag från västerlänningar. De sa att jag var ful, att jag var en idiot, och de var som helhet helt emot idén om en icke-japan i ett japanskt band.”11

Aoma är inte den enda med sådana här erfarenheter, och det är problem som dessa som hindrar visual kei från att på riktigt integreras i samhället och mainstreammusikscenen. Ett amerikanskt fan sammanfattade det som så: “Om inte lokala band tillåts och uppmuntras att växa och frodas så finns ingen scen utanför Japans gränser. Visual kei har sina rötter i lokala band i Japan som sökt efterlikna utländska band. Om japanska ungdomar på 80-talet bara hade avfärdat och ignorerat dem för att de 'inte var amerikanska' så skulle det inte finnas någon visual kei nu, så enkelt är det”.12

Även visual kei-artister har själva haft motstridiga åsikter om visual kei. Medan MIYAVI sagt att han anser att: “J-rock var ursprunglig japansk kultur”, menade Isshi från före detta Kagrra, att: “Från början var sminkningen och scenkläderna influenser som kom från amerikanska rockband. Sedan omtolkade vi dem och gjorde dem till våra egna, [och skapade på så sätt] visual kei".13

När girugamesh fick frågan om visual kei är specifikt japanskt, kom det intressanta svaret: “Visual kei började med band som KISS och Marilyn Mansons glamrocksminkningsinfluenser. När band i andra länder börjar kallas 'visual kei' blir det väldigt svårt att särskilja”.

Kritiken av visual keis utbredning bortom japanska musiker verkar inte vara ett dilemma inom hela visual kei-fanskaran, utan specifikt inom den icke-japanska fanskaran. Som i fallet Jimi Aoma som blev väl bemött inom den japanska visual kei-scenen, och han anmärkte i intervjun att: “Under de tre åren var det endast en japan som sa något ens i närheten av något elakt”.14 Det verkar som om något sorts omvänt kulturbevarandefenomen sker, när scenens ursprungliga fans, de japanska, är mestadels öppensinnade för både globaliseringen av scenen och förändringen av den, medan icke-japanska fans är mer fokuserade på att hålla scenen så nära och sann sina japanska "rötter" som möjligt.15 Fortfarande är det så att endast 53% av fansen säger att de skulle lyssna på en icke-japansk visuell artist som efterliknar stilen.16 Utan det universella erkännandet från visual kei-fans är chansen liten för att den allmänna publiken ska acceptera en musikstil som fördöms av några av sina egna fans.

Mode? Musik? Att definiera vad som utgör “visual kei”


Oenigheten verkar ständig angående om visual kei är en musikstil eller en modestil.17 Man måste ta med i beräkningen att om de visuella beståndsdelarna togs bort så skulle visual kei helt enkelt upphöra existera och därpå falla in under diverse andra musikkategorier, allt ifrån popmusik till alternativt till dödsmetal.

När en visual kei-artist väl börjar ta av sig de speciella scenkläderna och sminket, så börjar de samtidigt ta av sig benämningen "visual kei". Väl en gång benämnd “visual kei” så är det en kategori från vilken de flesta artister inte tillåts klippa banden helt och hållet. För vissa är detta negativt, för andra fungerar det bra. Band som till exempel DIR EN GREY, GLAY och L’Arc~en~Ciel kallar sig inte längre, och kallas knappt längre av andra heller, för “visual kei”; DIR EN GREYs egna Wikipediasida refererar till bandet som “japansk metal” och “ursprungligen visual kei”.18

Om man tar och tittar utanför visual kei-scenen och betraktar andra visuella stilar som till exempel glam, gotiskt och emo - om man tar bort scenkläderna, sminket och de utarbetade scenarrangemangen så återstår endast en beståndsdel: musiken. Om man tar och jämför alla dessa olika stilar utseendemässigt kan man konstatera att modet varierar markant, från den bubbligt färgglada oshare kei till den ofta skräckinjagande gotiska dödsmetalen. Med detta i beaktning är det svårt att motbevisa det faktum att “det visuella” faktiskt är ett medvetet modeval. Trots att dessa artister delar en beståndsdel är det helt enkelt omöjligt att placera alla under en och samma “paraply”-musikgenre.

Det visuella och mainstreammusikacceptans


Det är också värt att notera att de flesta västerländska visuella musikerna har blivit accepterade av mainstreampubliken världen över, medan visual kei fortfarande inte har blivit det. En del visual kei-artister har till och med uppgett Marilyn Manson som inspirationskälla.19 Trots detta har fans av glamrock, visuellt inspirerad musik och visual kei lyssnat och lyssnar åtminstone ibland på en musikstil, men ändå inte inkluderat och omfamnat varandra. Fallet Tokio Hotel är ett utmärkt exempel på detta: det finns fans som öppet medger att de lyssnar på visual kei men vägrar acceptera Tokio Hotel, och vice versa.20

Medan det visuella säkerligen är en av orsakerna som förhindrar acceptans och popularitet hos allmänheten, som till exempel i Japan på grund av den mer restriktiva sociala normen där, så kan det visuella inte vara den enda orsaken; om glamouren togs bort så skulle musikstilarna upphöra existera. Med andra ord måste den grundläggande orsaken till bristen på gemensam popularitet av genrerna vara något annat.

Det har diskuterats och spekulerats i om språkbarriären är det huvudsakliga hindret som visual kei måste överkomma, men det är inte särskilt troligt. Rammstein och Tokio Hotel är bara två exempel på band som lyckats nå internationell framgång fastän de sjunger på och använder sig av sina modersmål, tyska. Särskilt Rammsteins Du Hast spelades ofta på amerikansk radio och tv i slutet av 1990-talet och nådde en tjugondeplacering på den amerikanska topplåtlistan US Billboard Charts.21 Det är i och för sig viktigt att ha i åtanke att båda banden släppte sina skivor i två språkversioner, men deras allmänna framgångar som helhet bevisar att icke-engelskspråkiga band faktiskt kan vara framgångsrika inom den internationella mainstreammusikvärlden.

Sammanfattning


När man väl utforskar den visuellt inspirerade musikvärlden inser man hur grumligt vattnet blir när benämningar sätts på vilken artist som helst som har markant mycket smink och speciella scenkläder; och det blir än mer förvirrande när man försöker klassificera artisterna enligt specifika sorters visuell stil. Till syvende och sist leder onekligen alla vägar tillbaka till inflytandet av en beståndsdel: mode.


I den tionde delen kommer vi kika lite på marknaden för visual kei utanför Japan.
____________________________________________________________________

[1] "Glam Rock", senast ändrad 2011.
[2] "Gothic Rock", Wikipedia, senast ändrad den 12 juni 2011.
[3] "Neue Deutsche Harte", Wikipedia, senast ändrad den 1 juni 2011.
[4] "Panic! At The Disco Declare Emo "Bullshit!" ", NME, den 18 oktober 2006, läst den 15 juni 2011; Darryl Smyers. "My Chemical Romance Shed Their Emo Roots" ", Dallas Observer, den 19 maj 2011, läst den 15 juni 2011; "My Chemical Romance Brand Emo Shit", NME, den 20 september 2007, läst den 15 juni 2011.
[5] "Is Lady Gaga's Born This Way a Rip-Off of Madonna Classics?", E! Online, den 13 februari 2011, läst den 15 juni 2011.
[6] "Tokio Hotel X Kanon (An cafe) in SHOXX March 2011", Tokio Hotel Indonesia, den 31 januari 2011, läst den 15 juni 2011.
[7] "Do You ThinK Tokio Hotel is Visual Kei?", Facebook, senast ändrad 2011; a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Category_talk:Visual_kei_musicians" target="_blank">"Category Talk: Visual Kei Musicians", Wikipedia, senast ändrad 2008; "Collaboration Discussion: Tokio Hotel America", senast ändrad 2008.
[8] "Interview with Girugamesh in Fairfax, Virginia" JaME, den 29 april 2011, läst den 15 juni 2011.
[9] "TBE Features: Cinema Bizarre, Visual Kei influenced band", senast ändrad den 4 april 2009, läst den 21 juni 2011.
[10] "Globalizing Visual Kei Survey", senast ändrad den 11 mars 2011.
[11] Jimi Aoma, e-postintervju med författaren, den 10 mars 2011.
[12] "Globalizing Visual Kei Survey", senast ändrad den 11 mars 2011.
[13] IMF (2007.) "Globalizing Visual Kei Survey". [video] hämtad den 20 april 2011.
[14] Jimi Aoma, e-postintervju med författaren, den 10 mars 2011.
[15] Japanska och icke-japanska fans, e-postintervjuer med författaren, mellan den 1 februari och den 25 mars 2011.
[16] "Globalizing Visual Kei Survey", senast ändrad den 11 mars 2011.
[17] "Visual Kei", Wikipedia, senast ändrad den 28 maj 2011.
[18] "Dir En Grey", Wikipedia, senast ändrad den 16 juni 2011.
[19] IMF (2007.) "Globalizing Visual Kei Survey". [video] hämtad den 20 april 2011.
[20] "Globalizing Visual Kei Survey", senast ändrad den 11 mars 2011.
[21] "Du Hast", Wikipedia, senast ändrad den 14 juni 2011.
relaterade artister
kommentarer
blog comments powered by Disqus
relaterade teman

Globaliseringen av visual kei



annonser
  • SYNC NETWORK JAPAN
  • Chaotic Harmony
  • euroWH