Intervju med HEAD PHONES PRESIDENT

författare: Aurore - översättning: Miya

© Aurore - JaME

Under Japan Expo Sud i Marseille i februari 2011 fick JaME möjlighet att intervjua HEAD PHONES PRESIDENT. Bandmedlemmarna, som bara är fyra sedan slutet av förra året, välkomnade oss med leenden och pratade villigt om bandet, musiken och sina projekt.

Skulle ni kunna introducera er själva för de som ännu inte känner er?

Hiro: Jag är Hiro, gitarrist.
ANZA: Jag är ANZA, och sjunger.
Batch: Jag heter Batch, jag är trummis.
Narumi: Narumi, på bas.

ANZA och Hiro, ni är båda initiativtagare till bildandet av bandet. Hur kom ni på idén till HEAD PHONES PRESIDENT, och hur skaffade ni de andra bandmedlemmarna?

ANZA: I början hade jag en solokarriär, och då behövde jag några stödmusiker under turnéerna. Det fanns andra musiker i agenturen jag jobbade på, och en av dessa var Hiro. Vi fick chans att prata med varandra ett flertal gånger och vi tänkte att det skulle vara kul att skapa tyngre, hårdare musik. Narumi var från början gitarrist i ett annat band, men eftersom vi just innan vår spelning i New York fick problem med vår dåvarande basist, som på grund av familjeangelägenheter inte längre kunde spela med oss, frågade vi omgående Narumi att bli vår nya basist, trots att han egentligen var gitarrist. (skratt)

Var det inte svårt att lära sig spela låtarna på så kort tid?

Narumi: På den tiden var jag faktiskt redan ett fan av bandet. Jag gick på bandets konserter, och dessutom såg jag till att få jobba som roadie åt bandet (skratt), så det var inte så svårt.

ANZA: För fem år sedan lämnade vår dåvarande trummis bandet, och under en tre-och-ett-halvt-årsperiod var Batch stödtrummis åt oss. Under den tidsperioden var han då och då med på våra konserter och så, men det är bara två år sedan han blev officiell bandmedlem.

För ett tag sedan lämnade Mar bandet. Planerar ni fortsätta vara bara fyra eller tänker ni leta efter en ny bandmedlem?

ANZA: Det stämmer att Mar sedan förra året av privata anledningar slutat med musik. Vi i bandet har spelat ihop i elva år, så till skillnad från nybildade band är det lättare för oss att fortsätta bara vi fyra än att försöka integrera en ny bandmedlem.

Och hur har detta påverkat låtarna? Var det inte svårt att anpassa dem till denna kvartett?

ANZA: Vi hade två gitarrister från början, men Mar var inte vår främste gitarrist utan det har hela tiden varit Hiro. Så generellt sett skulle man kunna säga att vi har omarrangerat låtarna så att Mars delar nu spelats av Narumi på bas.

Ni har alltså varit aktiva som band i mer än tio år. När ni nu tittar i backspegeln, vad anser ni om utvecklingen av er musik?

ANZA: Fram tills nu har vi inte riktigt haft chansen att spela i Europa, utöver ett par konserter i Sverige. Vi funderar över möjligheterna att åka på turné i Europa snart.

Under så många år har ni säkerligen hunnit samla på er en hel del erfarenhet. Kan ni dela med er av några av de bästa eller sämsta erfarenheterna?

ANZA: Umm... Det skulle vara två saker då, den ena i Europa och den andra i Japan. Utomlands är fansen riktigt entusiastiska. Vi kan verkligen interagera med publiken där och vi vill inte förlora den passion de har för oss. I Japan är vår bästa upplevelse när vi deltog i en rockfestival 2008 där kända band som Slipknot också deltog. Det är den största rockfestivalen i Japan och vi är glada över att ha fått vara med i den.

ANZA, i början av din karriär var du med i musikaler och agerade i till exempel "Sailor Moon". Hur kommer det sig att du gick från ganska pop-orienterad musik till metal?

ANZA: (skratt) För mig har det inte varit en särskilt stor förändring. Vad jag ville var att från djupet av mitt hjärta uttrycka hela mitt känsloregister, och ibland kan det vara lite svårt att uttrycka att man är ledsen eller någon sådan negativ känsla inom musikaler eller komedier. Så jag gick över till rocken, av det hårdare slaget, då det verkade passa bättre. Men för mig är det inte en så stor skillnad. Men å andra sidan, för några av de japanska fansen verkar det som om jag blivit Djävulen.

Du är den enda kvinnan i bandet. Hur känns det?

ANZA: No problem! Jag är en pojkflicka och de andra medlemmarna är som småtjejer. (skratt)

Hur skapar ni era låtar?

Hiro: Vi samlas faktiskt och jammar. Vi diskuterar och var och en av oss bidrar med sina egna idéer. Sedan, när alla har fått säga sitt, formar vi låtarna i studion.

Är det inte svårt att komma överens och hitta en balans mellan allas viljor och förväntningar?

ANZA: Umm... Ibland kommer Hiro och jag ihop oss. Det är inte alltid friktionsfritt mellan gitarristen och sångerskan, eftersom han tror att det är han som bestämmer. (skratt)

Du använder mycket engelska i dina texter. Är det svårt för dig att sjunga eller skriva på engelska?

ANZA: Från början är texterna skrivna på japanska, sedan översätter vi dem som de flesta band gör. Även om jag inte egentligen kan tala engelska, så känns sättet jag formulerar mina meningar och uttrycker mig själv på närmare engelskan än japanskan. Det är Narumi som översätter det jag skriver till engelska.

Musikaliskt känns en del av era låtar ganska etno-influerade. ANZA, några av din mors släktingar härstammar från Sydafrika. Påverkar detta ditt skapande på något sätt?

ANZA: Jo, nog tror jag att mitt sydafrikanska påbrå påverkar mig på något sätt, men det som generellt sett inspirerar mig är världsmusik i stort. Jag gillar till exempel skarpt indisk musik, så en del av mina influenser kommer från min egen musiksmak.

På scenen har du ett mycket speciellt sätt att uttrycka dig - du verkar väldigt introvert. Samtidigt lyckas du ändå kommunicera mycket väl med publiken. Hur bär du dig åt?

ANZA: Vårt mål är inte att närma oss publiken och poängen med vår musik är inte att sammanföra människor. Vad vi vill är att människor ska kunna njuta av vår musik och att de ska ha frihet att uppskatta den. Vi vill inte tvinga på vår musik på andra, och vad vi hoppas på är att nå högt snarare än brett.

Det här är inte första gången ni uppträder på ett sådant här sorts konvent som skiljer sig väsentligt från rockfestivaler och vanliga konserter. Vilka är skillnaderna tycker ni, och hur hanterar ni spelningar på konvent som det här?

ANZA: Till skillnad från i Japan, är det ingen stor åtskillnad mellan rock och tecknat här. Här och på andra ställen utomlands finns många som verkligen gillar både metal och tecknat, och det är sant att det blir mycket enklare när man inte skapar åtskiljda läger. Det går att gilla både anime och rock samtidigt.

På er senaste skiva, Pobl Liw, gör ni covers på era egna låtar. Varför släppa ett sådant album, och vilka utmaningar ställdes ni inför genom att omskapa era egna låtar?

ANZA: Den skivan gjordes faktiskt för ett animekonvent i Brasilien som vi deltog i. Vi informerades om att vårt framträdande måste vara akustiskt, vilket vi aldrig hade varit med om tidigare. Så vi valde ut två låtar och omarrangerade dem för akustiska framföranden. Eftersom resultatet blev rätt bra, beslöt vi oss för att göra ett helt akustiskt album där vi gjorde covers på våra egna låtar för att fira vårt tioårsjubileum.
Hiro: Det var mindre komplicerat än vi trott att omarrangera låtarna. Eftersom de är välstrukturerade och sammansättningen bra, så kunde vi lätt arrangera låtarna akustiskt.

Utöver turnén i Europa ni nämnde tidigare, har ni några andra planer för framtiden?

ANZA: Först och främst, när vi återvänder till Japan kommer vi att vara mycket upptagna med vår nya skiva som vi inte skrivit låtarna till än, och under våren planerar vi spela in skivan. Sedan är planen att bege oss ut på vår första egna turné i Japan, och till sommaren ska vi släppa en DVD.

Tack så mycket!

HEAD PHONES PRESIDENT: Tack.


JaME skulle vilja tacka HEAD PHONES PRESIDENT, dess management, personalen och översättaren på Japan Expo Sud för möjliggörandet av denna intervju.