Kaytea Miyagi
Kaytea Miyagi är en basist som i flera år har uppträtt i både USA och Japan. Hennes första erfarenheter av visual kei var när hon var med i bandet moko, och följdes av att hon senare dels skrev texter åt andra japanska band och dels var med i "yankee"-rockbandet 4649 [yoroshiku].
Hur kommer det sig att visual kei generellt sett beskrivs i negativa termer i det japanska samhället?
Kaytea: Det här är bara en gissning från min sida men jag tror att det bottnar i att visual kei är just visuellt. En genre där musiken inte är det huvudsakliga, även om många visual kei-bandmedlemmar faktiskt också är musikaliskt tekniskt kunniga, anses nog av de så kallade "riktiga" musikkännarna som bestående av ett gäng sminkade grabbar som inte bryr sig särskilt om musik. Visual kei bedöms väl på ett ungefär på samma sätt som till exempel många pojkband som säljer mer på grund av bandmedlemmarnas utseende än deras sångkapacitet. Jag tror visual kei anses vara en övergångsmusikgenre, en sådan som det är vanligt att 13-20-åriga flickor gillar men när dessa flickor blir vuxna kvinnor så går de vidare till andra mer passande musikstilar.
När anser du att visual kei övergick till neo-visual kei?
Kaytea: Jag anser att det i stort sett skedde när DIR EN GREY började spela i USA. De band DIR EN GREY var förband till var på många sätt motsatsen till det typiska visual kei-bandet i Japan. DIR EN GREY tvingades möta de andra bandens fans som till en början trakasserade och mobbade dem, men de klarade av den ogästvänliga behandlingen och det slutade till och med med att de bevisade sig inte bara vara ett japanskt visual kei-band utan även ett erkänt band som kunde hantera en amerikansk musikpublik (det vill säga, en publik i princip väsensskild den på till exempel animekonvent). Jag tror att många dörrar öppnades i den krocken mellan mainstreammusik och den visuella scenen.
Vad tror du är anledningen till att visual kei fortfarande är en subkultur trots dess snabba globala spridning under det senaste decenniet?
Kaytea: Ärligt talat tror jag att trots att både den visuella och musikaliska stilen har blivit mer accepterade i världen under de senaste tio åren så består språkbarriären som ett sista svåröverkomligt hinder. Dessutom är visual kei trots allt något unikt japanskt som bara kan tas upp och efterliknas av utländska fans till en viss punkt innan det hela övergår till mer traditionell goth, punk, etc. Med andra ord tror jag att det inte spelar någon roll hur globalt populärt visual kei blir för det här är en genre som alltid kommer vara väldigt japansk. Det är också det som gör att den konstant är så lockande.
Varför valde du att vara med i ett visual kei-band istället för i ett vanligt rockband?
Kaytea: Även om jag inte skulle säga att jag valde att vara med i just ett visual kei-band så tilltalades jag ändå både av bandets musik- och visuella stil. Jag tyckte verkligen om att ha en mycket musikaliskt teknisk sida, men också att ha en väldigt teatralisk sida. Vem som helst kan spela ett instrument om man bara övar nog, men det handlar om en annan sorts skicklighet att visa upp sig som en specifik enhet, ett väsensbegrepp som till syvende och sist kommer att utgöra din dragningskraft på fansen vare sig du gillar det eller ej.
Skulle du kunna berätta lite om din tid i ett visual kei-band?
Kaytea: Jag var på rätt plats vid rätt tillfälle och lyckades lära känna en välkänd visual kei-gitarrist. Han presenterade mig för en av sina vänner som ville bilda ett nytt band. När jag först hörde musiken blev jag verkligen exalterad. Det lät inte som visual kei brukar låta utan det påminde faktiskt lite om amerikansk raprock, och jag ville genast vara med. På den tiden var det väldigt ovanligt att en utlänning, i synnerhet en kvinna, var med i visual kei-band, och mycket stod på spel, särskilt med tanke på hur extremt territoriella och oförlåtande många visual kei-fans kan vara vad gäller kvinnor.
Under tonåren spelade jag mest gitarr och fastän jag hade provat spela bas också insåg jag först då vilken nybörjare jag var och hur otroligt mycket jag skulle behöva öva för att ens anses vara bra nog att stå på scen och uppträda. Det var också då mina fördomar om genren skingrades för jag insåg att det här handlade om riktiga musiker som arbetade hårt... Människor som verkligen förtjänade att kallas riktiga musiker. Jag övade och övade till händerna blödde på basen!
Jag uppträdde med det bandet några gånger i Tokyo och Nagano under 2003-2004, men eftersom jag sedan fick problem med visumet kunde jag inte spela med bandet följande år. Och fastän bandet väntade på mig bestämde vi till slut gemensamt att gå skilda vägar just som bandet skulle bli major. Vi håller fortfarande kontakt och bandet har mitt fulla stöd, men självfallet finns det stunder då jag funderar på hur det kunde ha varit... Det går så bra för det bandet både i Japan och i världen och det hade varit intressant att se hur det hade blivit om jag fortfarande varit med. I vilket fall som helst så önskar jag bandet lycka till!
Fick du någonsin kritik från fans eller andra bandmedlemmar (vare sig japanska eller utländska) för att du var en icke-japan i ett visual kei-band?
Kaytea: I Japan var det tvärtom så att det var det som öppnade dörrar för arbete med många artister på diverse områden. Egentligen var det bara ett problem när jag sågs av de mer hängivna fansen till en av bandmedlemmarnas tidigare projekt... Till exempel spreds rykten och mina privata foton stals och läcktes till japanska chattsidor med mera vilket orsakade en hel del rabalder, trots att det skedde när jag redan lämnat landet!
Mestadels trodde inte icke-japanska fans att jag hade något med det bandet att göra, eller att jag hade legat med x eller y för att få min vilja fram. Det var faktiskt det som var mest sårande eftersom jag aldrig hade haft sex i utbyte mot att få vara med i bandet utan istället satsat mer blod, svett och tårar än någonsin tidigare i mitt liv. Jag hade rätt utseende och attityd och mötte rätt person vid rätt tillfälle, och mer konstigt än så var det inte.
Vad var det som var mest frustrerande med att vara med i ett visual kei-band?
Kaytea: Att de sa åt en att banta trots att jag var smalare än någonsin! Det är den typiska underhållningsindustrijargongen: ”kameran lägger på 5 kg”, ”du kommer behöva styrka nog att klara av en 3-timmarskonsert så småningom”, och min personliga favoritkommentar: ”vi vill att du ska vara i lika bra form som Britney Spears”. Så utöver att jag övade bas ensam i studion 4-6 timmar om dagen gick jag dessutom upp tidigt varje morgon för att vara på gymmet i tre timmar.
Och att behöva dölja mitt ansikte när jag skulle gå på konserter med större visual kei-band. Att behöva gömma mitt ansikte fick mig att känna det som om jag gjorde något dåligt fastän det inte var så. Men det skulle kunna bli problem om jag hade setts på en konsert med ett band på ett rivaliserande skivbolag, och fans skulle kunna få fel intryck och så vidare... Jag fick knappt lov att njuta av en konsert längre och jag som alltid älskat att gå på konserter. Plötsligt var det meningen att jag nu skulle sitta på VIP-sätena och se ut att ha långtråkigt under andra bands konserter.
Skulle du kunna avslöja något av det ”fula” som sker bakom kulisserna inom visual kei angående till exempel band, skivbolag, etc?
Kaytea: Tro mig när jag säger att det är väldigt mycket som sker bakom kulisserna. Till exempel när jag gifte mig sedan jag åkt från Japan och hade skickat bröllopsfoton till de andra i bandet så fick jag, trots att detta var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, kommentarer som ”wow, Kaytea har blivit tjock. Det måste hon göra något åt innan hon kommer tillbaka, annars är det ute med henne”.
Bandets huvudmanager sa också åt mig att jag minsann var utbytbar och borde stanna i USA och vara med i ett tjejband ”som Joan Jett” när vi möttes vid en amerikansk tillställning för en annan artist som också sköttes av denna manager.
Ett annat exempel är att alla spår av att jag någonsin varit med i bandet utplånades när jag väl bestämde mig för att lämna bandet. Så behandlades inte de före detta japanska stödmedlemmarna. Plötsligt började jag behandlas som det svarta fåret och även nu till denna dag är det bara de som sett mig spela med bandet eller de som hade något att göra med bandet på den tiden som känner till historien om hur bandet skapades. Jag förväntar mig inte något av någon, men för mig är historia historia, och det känns sorgligt att det jag skapade tillsammans med det bandet utraderades så kvickt. Men det är väl så det går till, helt enkelt.
Hur pass framgångsrika var de flesta av era uppträdanden? Vilken var er mest framgångsrika spelning?
Kaytea: Medan jag var del av bandet växte vi fortfarande och eftersom vi hade färre låtar i vår repertoar då spelade vi bara på små ställen där få kände till oss. Vår gästlista brukade alltid utgöra över hälften av vår publik men till vår sista konsert tillsammans hade vi cirka 40 personer på gästlistan fastän vi spelade inför ungefär 300 personer på Roppongi Y2K. Det visade sig att Spiky (ex-Gacktjob) också skulle spela, men trots det var det vi som spelade sist som huvudnummer. Det var väl bara rena rama turen antar jag!
Lärde du dig något särskilt användbart från andra japanska band och /eller japanska organisatörer angående hur man blir ett framgångsrikt visual kei-band? Är det något särskilt du tycker organisatörer utomlands bör känna till eller tänka på?
Kaytea: Det gäller att uppföra sig ordentligt. Skandaler påverkar visual kei-band på samma sätt som de påverkar en popidol utan pojk-/flickvänspolicy. I Japan är det ovanligt att se foton av ett fan tillsammans med ett populärt visual kei-band på nätet, medan det är mycket vanligt att se sådana här foton tas på evenemang utomlands. Jag antar att man har en annorlunda inställning till dessa sorters foton när man inte är i Japan, men det förvånade mig när jag såg ett gäng foton från ett visst amerikanskt evenemang på nätet för första gången.
Huvudsakligen tycker jag att det är viktigt att organisatörer utomlands anställer riktiga tolkar till artister som kommer från Japan, eftersom en person som känner till anime men som inte kan översätta inte är särskilt mycket till hjälp alls!
Har du något du vill säga till dina fans?
Kaytea: Tack till alla som stödde mig medan jag försökte ta mig fram genom det komplexa universum som kallas den japanska musikindustrin, och mitt arbete med [a]narchy sedan jag lämnat moko!
______________________________________________________________
Mr.A
Mr.A har arbetat mycket inom den japanska musikindustrin med diverse musikprojekt och olika rockgenre inklusive visual kei. Han är fortfarande aktiv inom musikscenen men deltar inte längre i visual kei.
Tror du att en del av ett bands popularitet beror på dess sex appeal? Varför?
Mr.A: Det tror jag att det gör. Många av mina vänner och bandkompisar hade ”flickvänner” som gav dem pengar och presenter mot att få ha sex med dem. Jag hade aldrig några för min stil var inte så flickaktig utan mer åt det galna Marilyn Manson-hållet. Men ville jag ha en? Javisst! Jag brukade fråga om människor kunde fixa ihop mig med någon men det blev aldrig av.
Vad tror du är anledningen till att bandmedlemmar väljer att vara med i visual kei-band istället för i vanliga rockband?
Mr.A: Jag tror att i vårt fall så var det för att visual kei påverkade Japan i stort rätt rejält på den tiden på grund av att X JAPAN var så populära. För mig personligen så valde jag visual kei för att få chansen att bli någon annan (en annan persona). Jag kunde få säga saker jag inte skulle ha gjort utan smink och det stärkte mitt självförtroende mycket.
Varför slutar många visual kei-band som blir major med smink och visuella scenkläder tror du?
Mr.A: Jag är inte säker, men kanske de helt enkelt tröttnat på det, eller för att sälja bättre. Själv så slutade jag eftersom ställena vi spelade på inte hade något sminkrum och jag tröttnade på att sitta och sminka mig i bilen. Men visst är det så att visual kei är rätt skrämmande för allmänheten och med andra ord säljer man nog bättre om man anpassar sig till den allmänna smaken.
Vad tycker du om att visual kei inte längre bara är del av en subkultur i Japan utan nu håller på att globaliseras?
Mr.A: Det är bra tycker jag. För det är japansk kultur och om andra väljer att bilda sina egna visual kei-band så sprids den japanska kulturen. Och det är ju bra, men jag gillar det inte om det är så att de använder sig av visual kei-utseendet bara för att dölja att de är oerfarna musiker.
Nu när visual kei blir mer och mer globalt accepterad, tror du den också kommer bli mer accepterad i Japan? Varför?
Mr.A: Jag tror inte det eftersom japaner är mer fördomsfulla vad gäller utseende. Till exempel så anses tatueringar fortfarande vara ett synligt bevis på delaktighet i organiserad brottslighet och därför nekas du tillträde till både allmänna badhus och bassänger om du är tatuerad. Även om du bara har en tatuering och inte är kriminell är till och med bara tanken på någon med tatueringar negativ i många japaners tycke.
_____________________________________________________________
girugamesh
girugamesh är ett visual kei-band som blivit globalt populära med sin elektrohårdrock på senare tiden även med inslag av pop och rap. Vi mötte nyligen girugamesh under deras senaste USA-turné; det som följer här består dels av utdrag ur intervjun vid det tillfället, samt dels utdrag ur diskussioner vi haft med de i bandet vid tidigare tillfällen angående visual kei-scenen.
Låt oss prata lite om visual kei. Många av visual kei-fansen verkar vara delade mellan att tycka att visual kei är ett subkulturellt fenomen alternativt något mainstream. Vad tycker ni som själva är visual kei-artister?
ShuU: De här indies- och majorfenomena har skett i Japan också. När vi växte som musiker var vårt främsta mål med musiken att bli populära. När vi var yngre var vår dröm att spela inför publik på TV och sånt där. Jag vet inte riktigt hur det här kommer att tas emot men vi hoppas att vi så småningom blir mer mainstream. Hur som helst, för tillfället är i alla fall visual kei ett mestadels subkulturellt fenomen.
Det finns fans som på senare tiden hävdat att artister som Lady Gaga och Tokio Hotel är exempel på några som söker efterlikna visual kei-stilen. Vad anser ni om det här?
ShuU: Lady Gaga är väldigt populär i Japan. Hon har nått högt på försäljningslistorna, men jag har hört från tyska visual kei-fans att de ifrågasätter Tokio Hotels visuella uttryck. Det positiva med det hela är att artister som dessa inspirerar människor i andra länder visuellt.
Anser ni att dessa artister är visual kei?
ShuU: Lady Gaga… är annorlunda.
Satoshi: Ja, hon är något annat…
ShuU: Hon är inte visual kei. Vad gäller Tokio Hotel har jag hört att de ska ha visual kei-influenser, men eftersom de inte är riktigt populära i Japan än så är det svårt att veta.
Anser ni visual kei vara en distinkt japansk stil?
(Bandet diskuterar sinsemellan.)
ShuU: Visual kei började med influenser från bland andra KISS och Marilyn Mansons glamrocksminkning. När sedan band i andra länder börjar kallas visual kei så blir det svårt att särskilja och definiera.
I liknande visual kei-anda har det på senare tiden diskuterats om visual kei är en musikscen i sig självt eller en modestil inom J-rocken. Vad anser ni?
ShuU: Mode, kanske. (Nii nickar.) Eftersom musiken i sig ibland hamnar i olika kategorier som J-rock och J-pop så är det nog mode.
När vi intervjuade er 2009 sa du ShuU-san att visual kei fortfarande diskriminerades i Japan och att du ville ändra på det. Har det förändrats enligt dig?
ShuU: Den negativa inställningen gentemot visual kei finns kvar. Om man tar Marilyn Manson i USA till exempel, så är han en mycket populär artist med många fans men den stora allmänheten anser att han är riktigt konstig. Så är fallet med visual kei också. Men jag vill verkligen fortfarande ändra på det genom vår musik.
______________________________________________________________
Milkjamjuice
Milkjamjuice är en sångerska som även om hon inte själv varit med i något visual kei-band ändå arbetat tillsammans med visual kei-artister under uppträdanden. Dessutom har hon hjälpt visual kei-musiker med deras sidoprojekt vilket gav henne en mycket god insyn i hur denna musikscen fungerade.
Varför väljer bandmedlemmar att vara med i ett visual kei-band istället för i ett vanligt rockband tror du?
Milkjamjuice: Därför att om man lyckas inom visual kei är detta ett snabbt och säkert sätt att skaffa sig en fanklubb med kult-kultur, det vill säga fansen följer troget sitt band som vore det en kult och de spenderar mycket pengar på sitt band. Inga andra fans blir lika tvångsmässigt lojala och därför villiga att lägga ut så mycket tid och pengar på sitt band eller sin favoritmedlem som visual kei-fans. Många visual kei-bandmedlemmar jobbar redan som ”hosts”, eller som om de vore som dessa sällskapsvärdar, med att på ett charmerande sätt erbjuda ett förmodat löfte om något mer, vilket också får fansen att just vilja ha mer. Dessa fans får detta förmodade löfte och mer uppmärksamhet ju mer de investerar i bandet.
Framgångsrika visual kei-bandmedlemmar blir de som vet hur det här fångstspelet fungerar: få fansen på kroken, rycka lite i linan då och då för att lockbetet ska stimulera nog för fansen att vilja stanna kvar... Men fångstlinan dras aldrig hela vägen in utan bara tillräckligt mycket för att få fansen att vilja ha mer – detta är ju trots allt en affärsverksamhet och ett jobb för artisterna. Och på grund av detta faktum kan det få katastrofala följder om bandmedlemmarna faktiskt lär känna och blir personligt involverade med sina fans: för det första, om de blir vänner kan konsekvensen bli att fanet slutar investera pengar i bandet; för det andra, om de blir ett par kan det resultera i att bandet splittras; för det tredje, om fanet känner sig stött och blir förbittrad kan det sluta med att fanet inte längre spenderar pengar på bandet. Med andra ord, bandmedlemmar håller sig oftast undan från att bli ”för” personligt involverade med sina fans.
Skulle du kunna dela med dig av några negativa erfarenheter du haft, antingen vad gäller scenkläder eller ditt yrke i relation till dina vänner, kollegor eller familj?
Milkjamjuice: Det mest negativa som hänt mig var att min familj ratade mig. Min familj anser att hålla på med musik inte räknas som ett yrke och de ser det bara som destruktivt bortkastad tid för mig. Varje gång jag pratar med min mamma frågar hon om jag har slutat leka än. Jag blev till och med ovän med en av mina bästa musikvänner, min ”main senpai”, på grund av att mina föräldrar ratar musik. Men nu efter ungefär två år så håller min ”senpai” och jag på att bli vänner igen fastän det är som att gå på äggskal. Detta är något sällsynt inom Tokyoscenen. De som kommit ordentligt på kant med denna scen undviks vanligtvis av hela grupper av musiker.
Är de flesta visual kei-band glada över att ha västerländska fans på sina konserter, eller är vissa tveksamma? Varför eller varför inte?
Milkjamjuice: Visual kei-band älskar utländska fans. De utgör nån sorts status. Om man har utländska fans betyder det att ”någon annan uppmärksammar oss!!” Japanska fans blir då ofta stötta och förbittrade och undviker de utländska fansen om de inte följer de superstrikta tjejfansuppförandekoderna. Och även om de utländska fansen skulle följa dessa "bangya"-koder skulle de ändå knappt någonsin få stå allra längst fram vid scenen. Det bästa sättet att komma överens med de japanska tjejfansen är att TALA japanska, lära sig humorn, studera tjejfanskulturen, umgås/fika med "bangya" i samband med konserterna, och aktivt försöka bli vän med dessa japanska tjejfans. Killfansen å andra sidan brukar sällan ha något emot utländska fans och är därför mycket lättare att ha att göra med. Men självklart varierar detta mellan olika scener och olika band.
Slutligen, har du några andra tankar eller erfarenheter du skulle vilja dela med dig av?
Milkjamjuice: Jag skulle inte bli förvånad om visual kei antingen 1) nästan försvinner helt och hållet, eller 2) extremförändrar sin image inom de närmaste följande åren. Med tanke på hur illa ställt det är med världsekonomin nuförtiden finns färre och tunnare plånböcker att ösa ur nu än förr. Inte lika många som förr har råd att köpa Polaroidfoton och tingeltangel med sin favoritbandmedlem för 500 yen (knappt 50 kronor) per styck. Visual kei måste genomgå någon sorts radikal förändring, eller urlakas och gå under på grund av sin alltför eftergivna kultur.
JaME skulle vilja tacka alla musiker som ställde upp på intervjuer för denna webbserie.
Nästa del av webbserien handlar om kopplingen mellan visual kei och anime, och användningen av animekonvent genom åren.
______________________________________________________________
[1] Kaytea Miyagi, e-postintervju med författaren, 8 mars 2011.
[2] A-san, e-postintervju med författaren, 1 mars 2011.
[3] Intervju med girugamesh i Fairfax, Virginia, JaME, 9 april 2011,
http://www.jame-world.com/us/articles-74933-interview-with-girugamesh-in-fairfax-virginia.html,
Intervju med girugamesh i St.Petersburg, Ryssland, JaME, 25 maj 2009,
http://www.jame-world.com/us/articles-49376-interview-with-girugamesh-in-saint-petersburg-russia.html.
[4] Milkjamjuice, e-postintervju med författaren, 19 april 2011.
