born – Abnormal Head Machine

författare: Ruka - översättning: Beata

Visual kei-bandet born har dragit till sig ordentligt med uppmärksamhet på den japanska visual-scenen och nu åker de också till U.S.A. för att spela för en utländsk publik för första gången. Besökarna på Oni-Con i Houston den här hösten kommer att få chansen att höra låtarna från deras första album som släpptes i februari i år live. Eftersom de flesta av de här låtarna är väldigt live-anpassade, energiska och intensiva kommer att konventgästerna knappast att bli besvikna.

Albumet börjar med det instrumentala spåret -A.H.M.-, ett elektroniskt nummer med en avslappnad rytm och mycket synt. Spårets sluttoner övergår till rytmen av nästa låt, Extremely Waltz. Den har en lite ovanlig struktur; medan den första delen av låten är mjuk och mystisk låter Ryoga höra ett skrik ungefär i halvvägs in i låten, och detta leder till en mörkare sektion av olycksbådande bas och gitarr. Refrängen är ljusare och atmosfären ändras helt av den känslosamma, nästan desperata sången som följs åt av en plågad gitarrslinga som tonas upp mot avslutningen.

Spår tre, Vermin’s Cry, är helt klart en låt gjord för klubbspelningen. Den öppnar med avgrundsvrål och kastar sig sedan in i ett snabbt intro och verser att headbanga till. Allteftersom rytmen ändras så ändras även Ryogas sätt att sjunga – från skrik till ordentlig sång och från avgrundsvrål till olycksbådande tal. Refrängen innebär en total förändring när gitarrerna blir lätta och glittrande. Rytmen lättas upp utan att tappa hastigheten, och melodin i sången är vacker och optimistisk. Trots den våldsamma början visar Vermin’s Cry borns förmåga att beröra med medryckande och vackra låtar, och den är ett av de starkaste spåren på albumet.

with hate är en genuin headbangarrocklåt hela vägen igenom, med ett hett och tungt beat, mycket skrik och diaboliska gitarrer. KIFUMIs låga, mullrande bas är tydlig i verserna och bryggan. I sista refrängen skriker Ryoga ut sina textrader i ett högre register medan Tomos fart intensifieras. Det är ingen tvekan om att det här kommer att bli ytterligare en fanfavorit på livespelningarna.

Det femte spåret, Chemical Romance, är ett rent förtrollande spår som man vill höra igen och igen. Sången är aggressiv, fylld av rytmiska vrål och en avslappnad mörk attityd, men blir mer pop-aktig i refrängen. Ryogas digitaliserade, optimistiska sång ackompanjeras av hela bandets sång i en fras, och den upplivande rytmen smittar av sig. Ett av de mest magiska ögonblicken är efter sista refrängen, när Ryoga sjunger en ny melodislinga som med sin skönhet och sitt allvar blir både mjuk och kraftfull.

Den efterföljande Tragedy är en psykedelisk, mystisk ballad. Den är ovanlig med sitt lågmälda rappande i verserna. Inledningen till refrängen är gripande och slår direkt mot hjärtat, mest tack vare en duett där Ryoga sjunger ut alla sina känslor och gitarren lider med honom. Refrängen innehåller visserligen en del vrålande, men också ordentlig sång –känslosam sådan, ibland i falsett. Spår 7, white harmony, har en medryckande, mellansnabb rytm och Ks och Rays båda gitarrer går isär i refrängerna och fortsätter varsin väg från en vers till nästa, vilket leder till en känsla av spontanitet. Refrängen är catchy och drivkraftig med en poppig rytm. Vi bjuds också på ett kort men imponerande gitarrsolo som klättrar över hela skalan.

Innocent Bullet öppnar hårt med en obeveklig snabb rytm, mörka gitarrer och intensiva skrik. Den desperata farten behålls i den melodiska, allvarsamma refrängen, som också har en överjordisk effekt med de himmelskt glimmande gitarrerna och falsettsången. Den efterföljande Rotten Cherry är het och mörk, en genuin headbangarlåt med innovativa gitarrer, elektroniska effekter och digitala avgrundsvrål.

Den tunga trenden fortsätter med tHINk, en kreativ, snabb låt med drag av vansinne. De komiskt tjutande gitarrerna, skrikandet och den okonventionella sångmelodin genom låten bildar tillsammans en atmosfär av galenskap, även om falsettbitarna och de lätta gitarrlagren inger en aning normalitet. Det tionde spåret släpptes som gruppens första singel och är redan en fanfavorit. Dust Pain öppnar som ett aggressivt stycke av demoniska skrik och en mörk atmosfär. Första delen av refrängen innehåller ovanliga melodier som ger mersmak, och KIFUMIs bas är speciellt närvarande. Resten av refrängen är medryckande och fängslande, med en beroendeframkallande men överraskande melodi och en snabb rytm.

Den gitarrfokuserade Ruisai no hana (Tårfärgad blomma) är den enda riktiga balladen på skivan, och den är underbar. Det är också den enda låten med japansk titel, vilket gör den speciellt innerlig. Texten talar om hjärtesorg och avsked, och när refrängen bryter in är den stark och gripande (“Jag vill inte gråta igen, därför sjunger jag.”) Röstekoeffekterna är ett överraskande element, och de hjärtslitande melodierna är förhäxande, de drar oss in i en värld av magi trots sin sorgsenhet. Trots att deras naturliga hemvistelse är den högludda livemiljön kan den här gruppen få ballader att verka som deras starka sida.

Albumet drar upp växlarna för sista numret, den obevekliga och tunga THE END. Röstekona dyker upp igen i verserna och tonerna dras ut som en ensam figurs klagorop ekande i en öde bergstrakt. Refrängen är snabb och fylld av avgrundsvrål och våldsamt gitarrspel.

Detta album visar att born är ett exceptionellt band, som skapar låtar som sträcker sig från trallvänliga och poppiga till psykedeliska och vackert vansinniga. Eftersom de flesta av deras låtar visar en blandning av allt detta är deras kompositioner originella och fantasifulla, och Ryoga visar sin skicklighet i ett antal olika sångstilar. Vi ser fram emot fler släpp av denna grupp och förhoppningsvis fler chanser att få uppleva dem live i Amerika – och på andra ställen.